Jag och Tazzen är nyss hemkomna från Sunnes veterinärstation.

Det blev tyvärr något dystra besked där.

Det började i somras, när vi kom hem efter semesterturen så var Tazzen borta i några dagar, han kom hem 20 juli på kvällen. Tyckte då han verkade slö och konstig men vi lät honom bara vila. På morronen efter såg vi att han vinglade till när han gick så vi tittade lite närmare på honom och då var han alldeles svullen i buken och på vänster sida bakom frambenen.

Vi fick komma in samma dag på Sunne veterinärstation där vet. undersökte honom grundligt, tyvärr utan röntgen för "framkallaren" var trasig.

Iallafall så var det blödingar som inte var invärtes och vinglandet kunde bero på blödningar mellan ryggkotorna. Han blev ordinerad Cortison och vila sen skulle vi höras av per telefon i slutet av den veckan.

Veckan rullade på och Tazzen piggnade i, pratade med vet. och hon tyckte att allt lät såpass bra att vi nog kunde släppa ut honom och räkna med att han var på god väg att bli frisk igen.

Man har ju undrat en hel del vad han varit med om, vet. trodde påkörd el. ramlat från något högt.

Veckorna gick och det kändes ett tag som allt var på väg att bli bra tills det bara vände och han skrek när man lyfte honom och han såg "risigare" ut för var dag som gick, då ringde jag igen och beställde tid och då kom inte Tazzen hem... ni som läst bloggen förut har ju sett han varit borta i tre veckor. Han kom ju hem förra veckan på måndag.

Vi tyckte han såg "gladare" ut än på länge men märkte ganska snart att han fortfarande har ont så idag har vi varit ner till Sunne jag och Tazzen och röntgat och undersökt.

Resultat? en kass höft och gammal spricka i bäckenbenet, även lite onormalt lösa knäskålar på bakbenen och han är undermusklad i ryggmuskulatur p.g.a att han inte orkar röra sig som han bör.

Utanpå detta har han nån sorts ögoninfektion så det blev salva till det.

Veterinären vill att någon mer veterinär tittar på plåtarna så hon skulle ringa i slutet av veckan men som det ser ut just nu var höften det dystraste. Den kommer aldrig bli bra. Det är väl som att ha en hund med d-höfter som jag fattade på veterinären. Man kan ha honom kvar så länge han inte får för ont av det, men han har ju det nu.

De tog blodprov på honom för att se om de kan sätta honom på långtidskur av metacam och se om det hjälper honom något.

Usch, vad ledsen och maktlös jag känner mig just nu.

Hoppas så att veterinären, när hon ringer, säger att det inte alls ser så farligt ut och att han nog kan leva ett normalt liv.

Jag vill inte mista ett djur till nu, jag har fortfarande dagar då sorgen efter Signe får tårarna att strömma, det är ju bara nå´n månad sen...

Jag vill inte!!!!!!!!!! det gör så ont!!