Efter en ganska jäktig tid så löser knutarna upp sig och livet återgår sakta till det normala.

Har en systerson som, om jag milt uttrycker, lyckas dra ner sig i skit gång om annan. Jag brukar rycka in och hjälpa honom upp på fötter då och då eftersom han inte har någon annan att vända sig till. Nu har det varit så igen och det blir en del möten och telefonsamtal.

Utanpå detta har det klumpat ihop sig med skolmöten och annat "vardagligt" som tandläkarbesök o.s.v

Som om inte det räckte så hamnade min far på Karlstad sjukhus.

Varför måste allt hända på en och samma gång!??

En "rutingrej" som höll på att sluta i katastrof då han började blöda i magen samtidigt som han åt blodförtunnande medel.

De fick inte stopp på blödningen och trodde inte han skulle överleva en operation, han hade liksom alla odds mot sig sa läkaren. Men han fixade den och låg efter det sövd i 5 dagar.

Det blev ett antal Karlstad resor innan faran var över och idag kommer han hem till Torsby sjukhus.

Igår var vi  ner till Karlstad sjukhus igen, denna gång för att Dan skulle operera bort en polyp. När doktorn undersökte honom före op. såg han att öronen åter igen var vätskefyllda (vilket Dan redan förstått för att han hört så dåligt) så han bestämde att  operera in rör i örona på honom samtidigt.

Dan var öronbarn som liten och efter det haft krångel med vätska bakom trumhinnan. Han har haft rör förut men det behövdes visst igen.

Stackarn, han har alltid varit så tålig och duktig.

Det är ju inga stora ingrepp att ta polyp och sätta in rör men efter att ha sett med pappa hur fort en enkel grej kan bli livshotande så var jag ganska nervös igår.

Men operationen gick bra och jag fick tårar i ögona då jag satt vid hans säng på uppvaket och han öppnade ena ögat, kisade på mig och sa: godmorron! sen somnade han om ett tag igen. =)

Tazzen har nu ätit metacam i drygt en vecka och svarar mycket bra på medicinen! Jag är så glad för han rör sig på ett helt annat sätt nu och är mer med. Förut pep han undan och ville vara ifred, nu har han t.om börjat leka och busa!

Zelda däremot tror jag har ont av sin spondylos igen... hon är lite stel och försiktig då hon sätter sig.

Hon har åxå fått ett sår uppe på ena tassen, vet inte om det är fukteksem, men vi tvättar och pysslar så det verkar inte bli värre.

Ja, så ser det ut just nu. När man är mitt uppi allt så går det av bara farten men nu känner jag att jag är trött. Skönt att jag har en 3 lediga dagar nu framför mig att bara "vara" på=)