Med detta inlägg vill jag inte skapa någon debatt i "djuruppfostran" jag vill bara delge er min fasta tro och mitt synsätt på djur/hundträning och varifrån jag tror jag fått det.

Jag är uppväxt med hund i familjen. Vi hade först en riktig gatukorsning innehållande en salig blandning hundar, hon var faktiskt inte alls vacker, t.om riktigt ful men otroligt älskad. Efter henne kom en stor hane, shäfer/newfoundland.

Mina förädrar var väl med handen på hjärtat inte de mest exemplariska hundägarna som går att finna. De skaffade nog mest hund för att vi barn skulle få växa upp med nå´t djur. Pappa var den mest ointresserade och mamma gjorde väl så gott som hon kunde till sitt intresse. Alltså fick hundarna mat, motion och "bara vara med". De har alltid blivit betraktade som familjemedlemmar och därför inte varit varken utstängda eller instängda från familjens gemenskap.

Men någon form av träning/spår/sök eller annan "hundaktivitet" var det aldrig prat på. Våra hundar kunde ungefär komma när man ropade på dem, såpass att de alltid kunde vara lösa. Ja, Ludde som shäfer/njuffen hette han tog sig en runda i grannskapet då och då men kom alltid hem igen.

Jag kan inte minnas en enda gång att mina föräldrar straffade våra hundar för något och eftersom de inte var intresserad av träna hunden så förekom ju faktiskt heller inga belöningar. Men för att komma till saken, man brukar ju göra som man själv blivit fostrad sägs det, och jag försöker tänka tillbaks på var eller från vem jag fått mitt sätt att tänka på när det gäller hund/djur-träning. Ja, att inte straffa djuren kan jag kanske då tacka mina okunniga förädrar för eftersom de INTE gick dåtidens "hundskolor" med en massa bestraffningar av allehanda slag som följd.

Kort och gott,  hemma varken straffades eller belönades djuren.

Tack mamma och pappa för er okunnighet!=)

Men en annan människa som spelat oerhört stor roll  och utvecklat mitt sätt att se på "djurträning" till "belöningsträning" är min granne när jag bodde hemma hos mina föräldrar.

Lotta Öijerberg blev som en förebild som jag burit med mig, hon kom förmodligen in i mitt liv vid rätt tidpunkt för att jag skulle vara oerhört påverkbar för hennes fostringsmetoder. Jag hade aldrig då, när jag var i tidiga tonåren, sett en människa stått med ljus, glad röst, massor av godis och fått hunden att göra kul saker. Jag blev jätte-fascinerad av hennes träningssätt.

Så jag är övertygad om att hennes sätt att belöna och avsaknaden av bestraffning (återigen, tack mamma och pappa)  är det som satt grunderna för mitt synsätt på hund/djur-träning.

Lotta, du är underbar!

För mig är det viktigare med en glad och lycklig hund som gör saker för mig för att den själv ser en vinning i det istället för att den "lyder" mig av rädsla.

Därför började jag när vi skulle skaffa Zelda att leta efter information och kunskap inom hundträning som passade mitt sätt och tänk. När Zelda väl kommit till oss så gick jag valp-kurs med henne för Lotta Öijeberg och hon introducerade oss så smått i klickerträningen. Efter det har jag gått vidare och sökt mer information om klicker eller vad man kallar "belöningsträningen" och ju mer jag lär mig, desto mer inser jag vad jag lite jag kan.

Använder jag mig av bestraffningar? Förut har jag inte trott det för  jag nejar inte, jag fyar inte, jag slår inte hunden o.s.v men jag inser nu att det gör jag ju faktiskt, om Zelda gör något som t.ex skäller på mig för att få uppmärksamhet så får hon ingen uppmärksamhet. Jag kan t.om gå så "hårt" åt henne att hon inte får vara med mig. d.v.s jag stänger en dörr emmelan oss tills hon är tyst. Alltså blir det en form av bestraffning för Zelda eftersom det hon vill är att vara med mig. När hon är tyst kommer belöningen, hon får vara med mig.

När vi tränar något så får hon själv inse vad som belönar (ger godis eller lek) eller vad som bestraffar (alltså utebliven godis eller lek)

För mig är det oerhört trivsamt sätt att vara med våra djur på. Jag behöver inte springa runt och "skälla" på våra djur när de gör fel. Det enda man behöver tänka på är att belöna! Vilket fridfullt sätt att umgås på!

Det gör mig så ont att höra och se människor som är arga på sina djur i tid och otid, de rycker i päls och öron, sliter i koppel, gormar, tjatar, trycker ner dem, skriker åt dem m.m

Varför? Inga djur ber om att komma till oss. De ger oss villkorslös kärlek och glädje. Det är aldrig våra djur som ber om att bli champions och bli hyllade, det är vi människor som mår bra av det. Det enda de vill är att få bli respekterade, aktiverade och älskade.

Zelda kommer aldrig bli duktig på lydnadsplan, inte i vatten heller, hon kommer aldrig bli bruksshampion. Hon kräver inte det heller. Zelda skiter fullkomligen i titlar. Hon vill bara vara hund. Vi håller på med det mesta men det finns inget som Zelda kommer bli bäst i, förutom att vara precis den familjehunden som hon är. För det ÄR hon suverän på och tänk så mycket kärlek hon ger oss varje dag!

Och då känns det riktigt bra att veta att det hon gör varje dag för oss det gör hon av egen fri vilja, inte av rädsla för oss.

Jag är åxå riktigt stolt för jag ser ju vilket förhållningssätt våra barn får till djur. Dan och Louise är oerhört lyhörda och uppmärksamma på djurens "språk" de läser av ansiktsuttryck och kroppsrörelser på Zelda och förstår henne när de umgås med henne. Zelda är en mycket snäll hund men hon visar när hon tycker att barnen är påträngande eller om hon vill umgås eller när hon tycker de går för långt. Detta innebär att Zelda FÅR prata med dem och de lyssnar. Hon behöver aldrig bli "arg" för att de ska höra henne.

Hon behöver heller aldrig bli utsatt av dem för något hon inte vill.

För mig är det guld värt att de ser henne och alla andra djur som egna, tänkande individer.

Jag hoppas att fler och fler får upp ögonen och att det aldrig är försent att ändra inställning/förhållningssätt till djur.

Som tur är så känner jag många duktiga och goa människor som har samma synsätt som jag men ändå tycker jag att vi är för få.

Innan vi fick hem Zelda så var det en person som sa till mig: Du får ju tänka på att du måste lägga omkull hunden flera gånger under uppväxten när den bråkar med dig, orkar du det med en så stor hund?

Jag sa att jag inte kommer behöva det för jag tränar inte så. Personen trodde mig inte utan hävdade bestämt att det "måste" man göra.

Zelda är 6 år nu, vi har aldrig lagt omkull henne i fostran, synd att jag inte träffat personen igen så den kunde se att det går utan!

Vissa "motståndare" till mina fostringsteorier har sagt till mig när Zelda blivit äldre att hon är så snäll för att hon är tik inte p.g.a hur vi fostrat.

Ja, ja...suck...

Om jag skulle "fostra" mina barn som jag ser många "fostra" sina djur så skulle socialen, med all rätt, komma och ta dem från mig.

Vem finns för våra djur?