Ja, igår grät jag från och till hela dagen, för att distrahera mig satte jag mig på träningscykeln och körde tre mil i vansinnigt tempo så svetten dröp om mig och bena skakade när jag gick av. Det kändes bättre efter det och jag har sovit gott inatt.

Så himla dumt att gå omkring och ta ut sorgen i förskott men det är inte lätt att INTE göra det.

Idag försöker jag se mer realistiskt på saken och känner att vi SKA fixa det här!

Varför skulle just Zelda vara av den procenten med dåliga odds?

tumören är inte stor, det borde ju vara ett gott tecken.

Hon är pigg och glad, nä det måste bara gå! Vi ska kämpa.